torsdag 16 mars 2017

Torgny Lindgrens död

Det är oundvikligt, i det närmaste, när man håller sig med äldre författarförebilder, att de går bort före en själv - och tro mig, tanken har slagit mig flera gånger. "Någon gång dör han", och tanken har föresvävat mig: "Någon gång dyker dödsbeskedet upp på Sveriges radios förstasida." Detta hände alltså, slutligen.

Ingen annan författare har jag nog hållit lika nära mitt hjärta som Torgny Lindgren. Min litteraturvetenskapliga kandidatuppsats (Det myckna bokskrivandet) handlade om honom - jo, och om hans böcker naturligtvis. Själv lär han ha sagt att man skulle läsa hans böcker tre gånger. Det är en sympatisk hållning - inte en förmäten sådan - av en författare som verkligen tål omläsningar. Lindgren var något av en svensk mystiker, det är nog så jag själv kommer minnas honom.

Saknaden är svår, och kanske kommer den bara bli svårare med tiden, för varje utebliven utgiven bok. Jag hade verkligen sett fram emot den där romanen, som han talade om att han skulle skriva. I ett brev, då jag skrivit till honom någon gång för cirka tio år sedan, påtalade han i sitt svar till mig att mitt namn var tankeväckande, och att han sedan flera år tänkt sig en roman om honom. Om profeten Jeremia.

Så jag hoppas Norstedts kan ordna det här ...


Helsingborg 2008.

En personlig favoritlista över böcker? Jag har inte läst alla hans böcker - och rekommenderar för övrigt läsning genom ljudböckerna - men min egen topplista över hans romaner är:

1. Dorés bibel.
2. Hummelhonung.
3. Ormens väg på hälleberget.
4. Pölsan.
5. Minnen.
6. Norrlands akvavit.
7. Ljuset.
8. Klingsor.

Novellerna inte att förglömma. "Merabs skönhet", "Stubbrytaren", "Femfingermandeln" är kanske mina personliga favoriter. Men också den korta "Karlson Boman". En tankeväckande kortnovell!

Tänk att kunna göra stor konst av det lilla, det stora lilla!

Inga kommentarer:

Följ